All världens öl

Det finns gott om olika sorters av öl. Här lär vi oss om de olika karaktärerna och hur de grupperas. Vill du veta mer, och smaka på olika öl, kom in på någon av våra ölprovningar.


Ljus lager

Modern ljus lager

Ett ljust helmaltsöl med mycket karaktär och stora humlegivor, alla humlesorter tillåtna. Välhumlad med hög humlebeska. Den
kan vara väl utjäst med en balanserande maltighet.
Inga fruktestrar. Diacetyl är tillåtet. Ingen DMS/grönsakston bör finnas.

Internationell lager

Internationell lager är en avlägsen släkting till den tjeckiska pilsnern. I syfte att få en bredare publik minskade man på beskan och av besparingsskäl tillsatte man ofta råfrukt i form av majs eller ris vid bryggningen. Många gånger använder man humleextrakt för att ge ölet beska. Det är också vanligt att man jäser vid några graders högre temperatur än vid traditionell lagerjäsning. Söt/fet maltsmak. Högt kolsyreinnehåll. Låg beska och humlesmak. Inga estrar eller diacetyl bör finnas. Grönsakstoner får finnas. Majs, ris och annan råfrukt får användas.

Tjeckisk/Böhmisk Pilsner

Den tjeckiska pilsnern bryggdes för första gången år 1842 i staden Pilsen. Den bryggs på ljus tjeckisk malt med ett mjukt, mineralfattigt
vatten. Den har oftast en lite lägre alkoholhalt beroende på en större restsötma vilket gör att den tål stora humlegivor. Framförallt används
den klassiska, tjeckiska humlesorten Saaz. Dekoktionsmäskning
är vanligt förekommande. Stilen balanseras av en måttlig beska och högkvalitetshumle med en något söt maltighet. Diacetyl bör förekomma i mindre mängd, balanserad av humlesmak och beska.

Tysk Pilsner

Den tyska pilsnern är en variant av den tjeckiska, bryggd efter de förutsättningar som finns i Norra Tyskland. Ett hårdare, sulfatrikare vatten används tillsammans med tyska humlesorter. Humlesmaken är måttlig till klart tydlig. Välhumlad med "kantig" och lätt metalliskt
hård humlebeska. Den är väl utjäst men med en viss maltighet. Vare sig fruktestrar eller diacetyl skall märkas.

Dortmunder Export

Dortmunder export är ett ljust helmaltsöl med en lite högre vörtstyrka än de flesta andra ljusa lageröl. Ölet skall ha en balans mellan en viss
maltsötma och en sulfattorr, moderat, beska. Bryggvattnet i Dortmund innehåller en lite högre nivå av sulfatjoner.

Münchner Helles

Münchner Helles är ett ljust, mjukt, maltigt pilsneröl utan störande inslag av humle. Relativt låg beska med tydlig maltighet.
I vissa varianter kan dock en balans mellan beska och maltighet finnas. Ingen karamellsmak. Inga estrar eller smörkola/diacetyl får förekomma.

Amerikansk Lager

Amerikansk lager är i stort sett en lättare variant av den internationella lagern och härstammar från den danska pilsnertolkningen. Den
bryggs med stora andelar råfrukt såsom majs eller ris. Ofta använder man malt med högt enzyminnehåll från sexradigt korn. Ölet skall
vara mycket lättdrucket. Ren och krispig smak med högt kolsyreinnehåll.
Ingen maltsötma. Majs, ris eller annan råfrukt används ofta och kan bidraga till smakbilden. Mycket låg beska. Inga estrar eller smörkola/diacetyl bör finnas.

Helles Bock/Majbock

De traditionella bockarna är underjästa. Maltkaraktären skall märkas i smaken. Högkvalitetshumle ger en låg humlebeska, medan humlesmak kan variera mellan låg till medium. Beskan bör öka med ökat OG. Helst
inga fruktestrar, och ingen eller mycket liten mängd diacetyl.

Övriga klassiska i kategori Ljusa Lager tex Spezial och Vollbier

Här avses gamla klassiska öltyper som funnits i decennier men som har fallit lite i glömska.
Dessa öl kanske bara bryggs av ett fåtal bryggerier
i världen och dessutom bryggs de sällan av hembryggare.
Öl inlämnade i denna kategori ska alltså inte vara experimentvarianter av en känd ölstil, inte heller nya öltyper som håller på att bli populära
- dessa ska lämnas in i klass 11C Modifierade öl.

Mörk lager

Modern Mörk Lager

Ett mörkt helmaltsöl med mycket karaktär och stora humlegivor. Alla humlesorter tillåtna. Välhumlad med hög humlebeska, ofta med chokladiga och/eller rostade toner. Den kan vara väl utjäst eller något restsöt med en balanserande maltighet och beska. Inga fruktestrar.
Diacetyl och DMS/grönsakston får finnas på låga nivåer.

Wiener

Wienerölet är föregångaren till tyska märzen och oktoberfestölet. Det bryggdes traditionellt av wienermalt som gav en mjuk maltighet. En
wiener balanseras också av en viss nobel humlekaraktär.

Märzen (traditionell Oktoberfestbier)

Denna kategori har inget att göra med de moderna oktoberfestöl som idag påminner mer om en standard ljus lager. Märzen är en utveckling av wienerölet med en lite högre vörtstyrka som gör den hållbar över sommaren. Maltsötman skall dominera något över en ren humlebeska. Maltsmaken bör vara lättrostad snarare än stark karamell. Låg men
märkbar humle smak. Inga eller mycket små mängder av fruktestrar. Ingen diacetyl.

Münchner Dunkel

En Münchner Dunkel skall vara mörkt maltig med en del icke brända, rostade toner. En bra Münchner är fylligt maltig och mjuk medan en
sämre är söt och sliskig. En klassisk Münchner Dunkel skall vara mjukt fyllig med underliggande karamellkaraktär, riklig maltrostad choklad- och brödlik smak som kommer från münchnermalt. (I en klassiska Münchner Dunkel används endast mörk münchnermalt). Högkvalitetshumle får användas för att ge en liten men märkbar kryddig smak av humle. Inga estrar. Diacetyl
i mycket små mängder är godkänt. En bra Münchner är fyllig medan en sämre är söt och blaskig.

Mörk Tjeckisk Lager

Mörk tjeckisk lager är oftast vörtsöta, ibland med en artificiell sötma, och karamelligt chokladiga. Lätt rostad och karamellig med söt maltighet. Kolatoner balanserad med medium humlebeska som inte får dominera. Diacetyl bör finnas.

Schwarzbier

Schwarzbier är en rostad mörk helmaltslager där olika rostade maltsorter skall bidra till arom, smak och färg. Tydlig smak av rostat malt. Låg sötma, beska låg till medium. Humlesmak från högkvalitetshumle
är OK. Inga fruktestrar, låg diacetyl OK.

Amerikansk Mörk Lager

Bouquet/Arom: Lätt rostade toner. Låga nivåer av DMS/grönsakstoner. Liten humledoft. Maltigheten är ej speciellt tydlig, med en lätt kropp. Råfrukt används ofta, humlegivorna är små. Liten humlesmak och beska.
Kolsyrehalten är hög och mer lik en amerikansk ljus lager än en mörk europeisk lager. Vare sig fruktestrar, köldgrumling eller diacetyl
skall märkas.

Traditionell Bock

De traditionella bockarna är underjästa och har en vörtstyrka över OG 1064 (16°Plato). Maltigt ren smak med tydliga alkoholinslag.
Måttlig beska som bör öka proportionellt med ökande OG. Liten humlesmak. En mindre mängd fruktestrar kan anas.

Dubbelbock

De traditionella bockarna är underjästa. Vinös med inslag av torkad frukt och choklad. Maltsötman med inslag av choklad dominerar, men ölen får inte vara sliskigt. Hög alkoholhalt. Humlegivorna ökar med vörtstyrkan.
Låg humlebeska och smak, ingen humledoft. Fruktestrar är vanligt förekommande men på låga till måttliga nivåer. Kärvhet från rostad
malt skall inte märkas. Underjäst.

Eisbock

En extra stark bock (oftast dubbelbock) vars karaktär koncentreras och mjuknar genom att den fryses och isen avskiljs från ölen. Maltkaraktären kan vara kraftigt söt med hög alkoholhalt. Sötman balanseras av låg
humlebeska men ingen smakhumle. Fruktestrar förekommer men ej dominerande. Ingen smörkola/diacetyl.

Övriga klassiska i kategori Mörk Lager

Här avses gamla klassiska öltyper som funnits i decennier men som har fallit lite i glömska. Dessa öl kanske bara bryggs av ett fåtal bryggerier
i världen och dessutom bryggs de sällan av hembryggare.
Öl inlämnade i denna kategori ska alltså inte vara experimentvarianter av en känd ölstil, inte heller nya öltyper som håller på att bli populära
- dessa ska lämnas in i klass 11C Modifierade öl.

Mild Ale

Engelsk Dark Mild

"Mild" var ursprungligen ett namn på ett öl som var ungt och fräscht och som inte hänvisade till någon speciell ölstil. Det har sitt ursprung i
England under 1600-talet eller tidigare. I modern tid har stilen tolkats som "mildly hopped". Nuförtiden är de flesta "Milds" av typen "Dark
Mild", även om det fortfarande finns ett fåtal ljusare exempel kvar på marknaden. En "Mild", oavsett färg, ska framförallt kännetecknas av
en fräsch maltsötma och mycket låg humlearom och smak. De är ofta till sin fördel färska. "Mild" bryggs på karaktärsfull engelsk alemalt,
crystal malt av olika slag, chokladmalt samt bryggsocker. Maltsötma ska dominera smaken men får inte överstiga medium. Smaker som karamell,
choklad, plommon/russin och lättrostad malt ska förekomma på låg låga till medium nivåer. Inslag av lakrits och kaffe får förekomma
på låga nivåer. Fruktestrar på låga till medium nivåer får förekomma.
Humlesmaken ska vara låg. Diacetyl får förekomma men då på en mycket låg nivå. Humlebeskan ska vara låg.

Kölsch

Kölsch är ett skyddat namn och får bara användas av bryggerier nära Köln. Kölsch är ett överjäst öl som långlagras vid låg temperatur.
En öl i klassisk torr tysk stil med en elegant ljus maltkaraktär. Vete används ofta i små mängder (upp till ca 15%). Kölsch bör serveras vid cirka 8 grader och traditionellt i relativt smala, höga och cylindriskt raka glas. Enligt en tysk lag ska en Kölsch ha en alkoholhalt på exakt 4,8%. Maltsmaken, som bör vara brödig och ha lite jordiga inslag, ska ligga på låg till medium nivå. Smaken ska upplevas fräsch med en uppiggande
syra på låg nivå. En avslutande elegant honungssötma får förekomma men ölet ska vara utjäst och ha en torr karaktär.
Humlesmaken ska vara låg. Fruktestrar endast på låga nivåer. DMS/kokta grönsaker får finnas, men på mycket låga nivåer.
Låg till medium humlebeska.

Irländsk Red Ale

Red Ale är lätt till medium i kroppen och ska ha en färgton som drar åt kopparrött. Karamellmalt, knäckighet, sirap och toffé ska dominera
både i arom och smak och ge en utmärkande kraftfull karamellig karaktär. Humlen får bara bidra med beska för att ge ölet en torr
och behaglig avslutning. Kortfattad karaktärsbeskrivning: Mjukt karamellig utan störande inslag av vare sig beska eller humle. En mjuk maltighet på låg till medium nivå som ska vara knäckig och kolaaktig. Maltigheten bör vara knäckig, kolaaktig och mjuk. Inslag av havrekaka får förekomma på låg nivå. Fruktestrar på mycket låg nivå får förekomma. Humlesmaken ska vara mycket låg.
Ölet får inte upplevas sött utan det ska ha en lite torr avslutning.
Beskan ska vara låg.

Skotsk Ale 70/- & 80/-

Historiskt är skotska öl präglade av klimatets förutsättningar. Traditionellt behövde humle importeras och hölls därför på ett minimum.
Jäsningen sker vid lägre temperatur än för andra ale, vanligtvis vid 16-18 C, vilket ger en låg fruktighet. Skotsk Ale ger ett något sött huvudintryck, främst från maltsötman men också pga. avsaknad av större humlegivor. Maltkaraktären kompletteras med lätt karamell, för de svagare ölen med dragning åt kola/toffee. De starkare har ofta en karamellig knäckighet och choklad. En lätt rökighet och vinösa toner kan
förekomma. Röktoner härrör från den traditionella skotska ale-jästen.
Karamelltoner kan förstärkas genom att vörten kokas extra länge, minst 1½-2 tim. Engelska humlesorter används som bitterhumle.
Smak- och aromhumle undviks. Enligt gammal skotsk tradition späds de ofta från en 90 eller 120 shilling. Smaken ska domineras av en mjuk karamellig maltsötma på medium till hög nivå, där choklad och/eller vanilj bör förekomma. Fruktestrar med inslag av russin bör också bidra
till smakbilden, men på en låg nivå. En rökighet, på mycket låg till låg nivå, får förekomma. Ingen eller mycket låg humlesmak.
Humlebeskan ska vara låg.

Brittisk Brown Ale

British Brown Ale härstammar från Dark Mild och uppkom i London på 1920-talet. En alkoholstarkare och beskare variant av Brittisk
Brown Ale utvecklades efterhand i nordöstra England, där den fortfarande är mycket populär. Numera förknippas ölstilen med staden
Newcastle. Brittisk Brown Ale bryggs oftast av pale ale
och karamellmalt samt bryggsocker upp till 10%. Bland humlesorterna dominerar Challenger, East Kent Golding, Northdown och Fuggle. Det är inte ovanligt att 100% av humlen används som bitterhumle. En väl balanserad bitterhumlegiva gör att ölet varken upplevs
som beskt eller sött. Ett inslag av mjuk tvålighet avslutar ofta smaken. En knäckig och karamellig maltsötma med lättrostade inslag ska förekomma på lågtill medium nivå.
Fruktestrar ska finnas på medium nivå. Humlesmaken ska vara låg.
Diacetyl får förekomma på mycket låga nivåer. Ett inslag av mjuk tvålighet får finnas i eftersmaken. Humlebeskan ska vara låg.

Engelsk Ordinary Bitter

Denna Bitter är den vanligaste av de traditionella ale-typerna på brittiska pubar. Den uppstod på 1920-talet i England. De är ofta till sin fördel färska, gärna som Real Ale. Ordinary Bitter, som ofta kallas bara Bitter, är en mycket lättdrucken öl. Den har en låg kolsyrenivå och en tydlig humlekaraktär. Humlekaraktären ska vara medium till hög och vara av brittisk örtig/kryddig karaktär. Ett litet knäckigt maltinslag bör balansera humlesmaken.
Bör vara fruktig på en låg nivå. Diacetyl får förekomma på mycket låg nivå. Humlebeskan ska vara medium till hög.

Övriga klassiska i kategori Mild Ale

Svagdricka, Scottish light ale 60/-, California
common, Engelsk Light mild.
Här avses gamla klassiska öltyper som funnits i decennier men som har fallit lite i glömska. Dessa öl kanske bara bryggs av ett fåtal bryggerier
i världen och dessutom bryggs de sällan av hembryggare.
Öl inlämnade i denna kategori ska alltså inte vara experimentvarianter av en känd ölstil, inte heller nya öltyper som håller på att bli populära
- dessa ska lämnas in i klass 11C Modifierade öl.

Karaktärsfull Ale

Engelsk Best Bitter

En Best Bitter är inte så besk som namnet gör gällande. Den komplexa maltigheten är det starkaste kännetecknet för underklassen. De är
ofta till sin fördel färska, gärna som Real Ale. Humle och maltsmak ska samspela i denna öltyp. Humlesmaken ska vara medium till hög. Humlekaraktären ska vara gräsig, örtig och/eller kryddig. Även en låg nivå av citrus/pomerans får förekomma. Best Bitter ska ha en maltkaraktär på medium nivå som upplevs karamellig och knäckig med
inslag av fudge och toffé. Bör ha en fruktighet, på liten till medium nivå.
En mycket svag tvålighet får finnas. Diacetyl får finnas på en mycket låg nivå. Beskan ska vara medel till hög men aldrig dominerande.

Engelsk Strong Bitter

1971 lanserade Fuller's en ny öl, ESB. Det var en vinterbrygd som ersatte ett öl som hette Old Burton Extra. Ölet gjorde snabbt succé och fick
ganska snart en egen typdefinition. Idag görs starkare engelska "Bitters" lite varstans i världen, men dessa får inte kallas ESB då namnet
är varumärkesskyddat. Öltypen Engelsk Strong Bitter omfattar dock
fler öl än Fullers ESB. En Engelsk Strong Bitter ska ha balans mellan maltighet och humlekaraktär. Maltigheten ska vara knäckigt komplex
utan att bli sliskig och humlen ska vara av engelsk typ. nivå.
I maltsmaken, som ska vara hög, ska inslag av karamell och/eller kola/knäck finnas.
Karaktären bör vara svagt rostad. Maltsötman ska vara på medium nivå.
Fruktighet ska ingå i smaken och vara medium till stor.
Humlesmaken ska vara på medium nivå. Beskan ska vara medium till hög, men får inte dominera.

Pale Ale

Ölstilen utvecklades i USA mot slutet av 1970-talet som "American Pale Ale". I början var användandet av amerikansk Cascade-humle
dominerande. Därefter har odlandet och användandet av nya moderna humlesorter med de för öltypen önskvärda tonerna av citrus, fruktoch
blommighet spridits över hela världen.
Ölet ska ha en tydlig humlekaraktär där moderna humlesorter bidrar med citrus, frukt och blommighet, framför allt i aromen. Ölet får dock inte vara obalanserat humligt, utan det ska ha ett tydligt maltstöd från ljus malt med inslag av viss karamellighet. Färgen är relativt ljus. Ofta används renjäsande jäststammar för att hålla fruktigheten på en låg nivå. Kortfattad karaktärsbeskrivning: Lätt och humlefrisk ale med kompletterande maltighet. Humlesmaken ska vara hög. Amerikanska
och andra nya humlesorter används för att ge karakteristiska citrusaktiga och fruktiga nyanser.
En liten till medium karamellmaltighet ska balansera
humlesmaken. Friska/fräscha fruktestertoner bör förekomma
i låga till höga nivåer. Ingen eller mycket liten diacetylton.
Beskan ska vara medium, men får absolut inte dominera.

Brown Ale

Brown Ale har inte många likheter med den brittiska varianten som dock är dess ursprung. Humlekaraktär med citrustoner ska vara tydlig
till kraftig både i smak och arom. Även om amerikanska och andra nya humlesorter dominerar, så används ofta även engelska och tyska
sorter. Maltigheten ska vara tydlig till rik. Användandet av många mörka maltsorter ger lättrostade toner, nötighet, karamell och choklad.
Ofta används renjäsande jäststammar för att hålla fruktigheten på en relativt låg nivå. Alkoholhalten och framförallt beskan är högre än i
den brittiska varianten. Förutom malt används ofta små mängder av olika sockerarter såsom melass, honung, lönnsirap, majssocker och
kandisocker. Max. 25% av humlen används i bittergivan.
Torrhumling är vanligt. Både humlen och malten ska vara
framträdande och harmoniera med varandra. Humlesmaken av citrus och tropiska frukter ska dominera något över den rika maltigheten.
Maltigheten ska vara på medium till hög nivå och den ska märkas tydligt bakom humlen.
Lättrostade toner ska finnas. Inslag av brända toner får finnas på en mycket låg nivå. Fruktesternivån ska vara låg. Ingen diacetyl.
Beskan ska vara medium till hög.

Engelsk IPA

Engelsk IPA, India Pale Ale, uppkom på 1700-talet när engelsmännen behövde ett öl som var mer hållbart och klarade att skeppas
till Indien. Detta medförde att denna välhumlade och relativt alkoholstarka ale skapades.
Humlen som används är traditionella engelska humlesorter där inte citrus eller tropisk fruktighet dominerar. Torrhumling är vanligt förekommande. Även om den är gjord för långa sjötransporter
bör den inte lagras länge då humlenyanserna förloras. Humlesmak av engelsk karaktär ska vara på medium till hög nivå. Humlekaraktären
ska dock inte dominera smaken helt. Maltsmaken, som ska vara på medium nivå, ska innehålla inslag av havrekaka, karamell eller
knäck. Ölet ska vara väl utjäst med en torr och ren karaktär.
Fruktestrar får bara förekomma på en låg nivå.
Avslutningen ska vara torr.

Altbier

Namnet Altbier betyder egentligen "gammalt öl" och härrör från tiden innan lagerjästens upptäckt. Altbier jäses med en tysk alejäst som
tål att jäsas förhållandevis kallt, 15-18 grader. Ölet kallagras sedan för att ge en renare smak. Altbier byggs med pilsner- eller alemalt och inslag
av rostad malt. Humlen är tysk (ofta Spalter) eller tjeckisk ädelhumle. Vattnet ska vara relativt hårt för att främja humleutbytet och ge
ett torrt och krispigt öl. Det är inte ovanligt att man torrhumlar lätt under lagringen. smörkola/diacetyl får finnas.
Maltsmaken från olika maltsorter, även vete, ska ligga på medium nivå. Inslaget av torrostad malt ska vara på en låg nivå, den ska endast vara smakförhöjande och inte dominant. Humlesmaken får vara på medium nivå. Humlekaraktären är kryddigt örtig av tyska ädelhumlesorter.
Ölet ska ge ett rent, krispigt och smakfullt intryck. Låga nivåer av estrar får förekomma. Ingen diacetyl får märkas.

Övriga klassiska i kategori Karaktärsfull Ale

Här avses gamla klassiska öltyper som funnits i decennier men som har fallit lite i glömska.
Dessa öl kanske bara bryggs av ett fåtal bryggerier i världen och dessutom bryggs de sällan av hembryggare.
Öl inlämnade i denna kategori ska alltså inte vara experimentvarianter av en känd ölstil, inte heller nya öltyper som håller på att bli populära
- dessa ska lämnas in i klass 11C Modifierade öl.

Kraftfull Ale

Scottish Strong Ale 90/-

Historiskt är skotska öl präglade av klimatets förutsättningar. Traditionellt behövde humle importeras och hölls därför på ett minimum.
Jäsningen sker vid lägre temperatur än för andra ale, vanligtvis vid 16-18 gr C.
Scottish Strong Ale ger ett maltsött och fylligt huvudintryck kombinerat med en karamellig knäckighet och fruktestrar. Värmande alkohol,
choklad, lätt rökighet och vinösa toner är också vanligt förekommande.
Röktoner härrör från den traditionella skotska ale-jästen.
Karamelltoner förstärks genom att vörten kokas extra länge, minst 1½-2 timmar, ofta 3-4timmar.
Engelska humlesorter används som bitterhumle. Smak- och aromhumle undviks. Jäses vid ca 16 °C och lagras svalt. Ölen tappas om innan primärjäsningen avstannat för att avbryta jäsningen och få en hög maltig sötma. Maltkaraktären, som bör vara stor, ska ha inslag av knäck, karamell, kola och choklad.
Även inslag av lakritstoner får förekomma. Maltsötman ska balanseras av en ren alkoholkaraktär. Ett litet rökigt inslag får förekomma.
Fruktestrar får finnas på låg till medium nivå. Humlesmaken ska vara låg till medium. Låg nivå av diacetyl är tillåten.
Beskan ska vara låg.

Strong Pale Ale

I dessa ale är det humlen som pratar mest, malten ska märkas som ett komplement. Humlen ska domineras av sorter som ger en tydlig
karaktär av citrus och/eller tropisk frukt. En humlesmak av tropisk frukt och/eller citrustoner ska närvara på medium till hög nivå. Humlesmaken ska ge ett fräscht intryck.
Maltinslaget ska ge en svag till medium sötma som bildar harmoni med humlen. Maltkaraktären bör vara lite knäckig. Fruktestrar på en medium nivå bör ingå och en svag syrlig och/eller träig ton får förekomma. Medium till kraftig humlebeska som dock inte
får dominera eller vara kvarhängande.

IPA

Denna variant av den klassiska engelska IPA:n utvecklades i USA och är numera en av de populäraste ölstilarna. Till skillnad mot den
engelska, som ska ha en balanserande maltighet, så ska denna IPA vara torr, besk och lätt i maltkroppen. Små mängder av ljusa karamellmaltsorter ska ge ett litet stöd åt de stora humlegivorna.
Humlesorterna ska ge toner av citrus och tropisk frukt. Såväl amerikanska som fruktiga humlesorter från nya världen används. Kraftigt smakhumlad och hög mineralhalt i vattnet ger ett krispigt torrt öl. Karakteriseras av en kraftig beska och hög alkoholhalt.
Karamell och maltighet på låga till medium nivåer. Fruktestrar i låga till medium nivåer är tillåtna. Alkoholsmak får förekomma men den får ej
vara spritig. Kraftig beska.

Black IPA


Black IPA är en mycket modern ölstil som såg dagens ljus först i mitten på 00-talet. Black IPA bryggs på pilsnermalt eller neutral pale ale-malt samt några procent rostade maltsorter.
De mörka maltsorterna ska bidra med färg samt lättrostade och chokladiga aromer och smaker. Maltkompositionen kompletteras med
mindre tillsatser av karamellmalt. Maltkaraktären får dock inte överskugga humlen. Precis som i en vanlig IPA ska humlen dominera.
Humlekaraktären ska precis som i vanlig IPA dra åt citrus och tropisk frukt. Kraftigt smakhumlad med kraftfulla och moderna humlesorter som drar åt citrus och tropisk frukt. Beskan ska vara kraftig.
Maltigheten ska vara rostad men ej bränd och ha en chokladighet samt en liten karamellighet. Choklad och karamell får inte dominera så att
det ger ett sött intryck.

Dubbel IPA

Dubbel IPA eller Imperial IPA är en vidareutveckling av amerikansk IPA och var den första ölstilen att ta steget till Dubbel eller Imperial
nivå. Ölstilen karakteriseras av kraftiga smak- och aromhumlegivor och en mycket tuff beska. DIPA bör konsumeras relativt ung för att det karakteristiskt fräscha humleintrycket ska upplevas. De stora sena humlegivorna bidrar ofta till en lätt svavlig ton i doft och
smak. Torrhumlas ofta. Humlesmaken ska vara stor och komplex,
med inslag av frukt och citrus och får vara svavlig på mycket låg nivå. Beskan ska vara hög till extremt hög.
Maltsmaken ska vara låg till medium och ska i viss mån balansera beskan. Maltkaraktären bör vara svagt karamellig med inslag av toffé
och knäck. Ingen diacetyl. Låg till medium fruktighet. En ren men inte påträngande alkoholton är tillåten. Alkoholtonen får inte vara spritig eller innehålla högre alkoholer.
Lång komplex efterbeska som inte får upplevas som kärv.

Barley Wine

En stark ale med ursprung i England. Den första i sitt slag var Bass no.1 med anor från 1870-talet. Numera bryggs Barley Wine över hela världen. Hela skalan från extremt maltiga exemplar till de med tydlig beska och humlekaraktär finns representerade. Barley Wine
utvecklas ofta positivt med lagring. Med åren utvecklas dofter och smaker av torkad frukt, honung, sherry och madeira. Bryggs med
karaktärsfull alemalt med inslag av karamellmalt och chokladmalt på låg nivå. Lakningen görs med så lite lakvatten som möjligt, om ens
något. Man kokar ofta flera timmar för att få en extra karamellisering. Hög restsötma. Stor karaktär av torkad frukt som t ex: russin, plommon och aprikoser ska finnas.
Alkoholvärmande nyanser och karamellighet på medium till hög nivå ska vara en del av karaktären.
Humlesmaken får vara låg till mycket hög och beskan ska balansera den söta maltigheten. Ingen eller mycket låg nivå av diacetyl.
Beskan ska vara medium till hög.

Övriga klassiska i kategori Kraftig Ale

t ex Old ale, Scottish strong ale 120/-
Här avses gamla klassiska öltyper som funnits i decennier men som har fallit lite i glömska. Dessa öl kanske bara bryggs av ett fåtal bryggerier
i världen och dessutom bryggs de sällan av hembryggare.
Öl inlämnade i denna kategori ska alltså inte vara experimentvarianter av en känd ölstil, inte heller nya öltyper som håller på att bli populära
- dessa ska lämnas in i klass 11C Modifierade öl.

Veteöl

Weizen/Weissbier (sydtysk typ)

Ölet bryggs med minst 50% mältat vete, med små humlegivor. Ofta till sin fördel färska. Den är väl utjäst. Bananestrar förekommer
ofta. Fruktig och fenolisk där den fenoliska karaktären ofta beskrivs som kryddnejlika, muskot, kokt skinka och plåt. Om jäst finns kvar får ölet en tydlig jästsmak och ett mäktigare intryck. Vetemalten ger en tydligt
mjuk och jordig maltkaraktär. Ingen diacetyl.
De traditionella lokalt bryggda veteölen kan vara mera maltiga (ej karamelliga) än dagens moderna veteöl bryggda av de stora bryggerierna
där smakbilden är betydligt renare.

Dunkelweizen

Ölet bryggs med minst 50% mältat vete, med små humlegivor. Chokladmalt och rostad vetemalt ger en mjukt chokladig karaktär. Viss maltsötma, med rostad och chokladig karaktär. Fenoliska och estriga smaker finns på låga nivåer. Normalt används mörk malt tillsammans med mörk karamell- eller färgmalt. Vetemalten ger en tydligt mjuk maltkaraktär, Ingen diacetyl/smörkola.

Belgisk Wit

Bryggs med stora delar mältat eller omältat vete. Kryddad med koriander och apelsinskal (curacao). Ofta till sin fördel färska. Högkvalitetshumle används för att ge en låg till medel beska och humlesmak. Ölet
skall vara torrt och friskt. Tydlig smak av korianderfrön och apelsinskal (curacao). Ingen diacetyl samt endast låga halter av fruktestrar.
Inga eller låga halter av fenoler typ kryddnejlika, skinka, plåt. Viss syra är tillåten. En delkommersiella exempel tillsätter extra syra för
att ytterligare fräscha upp smakbilden.

Amerikansk Veteöl

Kan jäsas på amerikansk lager- eller alejäst, oftast överjäst. Bryggs med 30–50% vete. Amerikansk veteöl bryggs med liknande recept som
en sydtysk weissen. Ofta till sin fördel färska. Låg till medium humlesmak. Fruktestrar i smak och doft är typiska, men inte dominerande, dock skall inte fenoliska eller nejlikoaktiga
dofter märkas. Ingen eller mycket lite diacetyl.

Weizenbock

Har en hög vörtstyrka och alkoholhalt i jämförelse med sydtysk ljus och mörk weissen. Maltsötman balanseras av det fenoliska, nejliklika och bananestriga smakerna. Små humlegivor. Om den är mörk bör en ton av rostad malt komma fram i smaken. Ingen diacetyl.

Övriga klassiker i kategori Veteöl

Här avses gamla klassiska öltyper som funnits i decennier men som har fallit lite i glömska.
Dessa öl kanske bara bryggs av ett fåtal bryggerier i världen och dessutom bryggs de sällan av hembryggare.
Öl inlämnade i denna kategori ska alltså inte vara experimentvarianter av en känd ölstil, inte heller nya öltyper som håller på att bli populära
- dessa ska lämnas in i klass 11C Modifierade öl.

Mild Stout/Porter

Dry Stout

Typiska öl i den här stilen är fatöl, som serveras med blandgas (kväve och koldioxid). Initialt en rostad maltsmak, med en tydligt torr och besk avslutning som hänger kvar.
Toner av kaffe och choklad kombineras med en tydlig till kraftig beska. En viss syrlighet från rostat korn kan ibland anas, men är inte nödvändig.
Låg karamellighet balanserar och ger ett mjukt öl. Fruktestrar överskuggas av malt, beska och brändhet. Ingen diacetyl.

Extra Stout

Initialt en bränd maltig och karamellig smak, med en tydlig torrostad lång beska i avslutningen. Viss syrlighet från rostat korn är
tillåtet. Ingen till knappt märkbar humleton. Låga halter av estrar. Ingen diacetyl. Tydlig till kraftig beska.

Brown Porter

Typiska öl i den här stilen är brittiska puböl som ofta bara förkommer som fatöl. Smaken är mjukt, maltigt chokladig med viss karamellighet. Rostad maltsmak skall finnas och kan variera mellan tydlig till märkbart
mjölkchokladmild. Fruktestrar kan finnas och skall vara i balans med den rostade karaktären samt humlebeskan. Humlesmak från försumbar
till märkbar.

Porter

Porterklassen rymmer såväl den karamelliga svenska portern som de lite torrare london porter varianterna. Smaken är mjukt, maltigt, chokladig
och lätt knäckig karamellighet. Sötma, som ej är kladdig, klart märkbar till tydlig. Tydlig rostad maltsmak som balanseras av mildare toner
av mjölkchoklad.
Fruktestrar bör finnas och skall vara i balans med den rostade karaktären samt humlebeskan. Humlesmak från försumbar till klart märkbar

Oatmeal Stout

I oatmeal stout används havre. Detta ger en mjuk och full smak utan att ha en sädeskaraktär. Rostad malt, karamell och choklad smak skall ge ett mjukt öl som balanseras av en medium till hög beska. Humlesmak
och doft får förekomma men inte dominera mot övrig smak. Fruktestrar på låg till medium nivå.

Milk/Sweet Stout

Söt stout, även kallad gräddstout eller milk stout, har en mindre rostad karaktär än klassisk irländsk stout. Mjölksocker kan användas
vid buteljering för att ge en sötare smak.
Maltsötma, choklad och karamellsmak skall dominera. Humlebeska skall balansera sötma utan att ge bidrag till smak eller doft.Fyllig sötma med maltiga och karamelliga, men ej brända toner. Värmande alkohol
med inslag av
torkad frukt, sirap och lakrits bör finnas. Milda
toner av kaffe och choklad är okej. Ingen till
lite diacetyl.
Ingen till märkbar smakhumle, samt en balanserad beska

Övriga klassiska i kategori Mild Stout/Porter

Här avses gamla klassiska öltyper som funnits i decennier men som har fallit lite i glömska.
Dessa öl kanske bara bryggs av ett fåtal bryggerier i världen och dessutom bryggs de sällan av hembryggare.
Öl inlämnade i denna kategori ska alltså inte vara experimentvarianter av en känd ölstil, inte heller nya öltyper som håller på att bli populära
- dessa ska lämnas in i klass 11C Modifierade öl.

Kraftig Stout/Porter

Foreign Stout

Initialt en tydligt bränd och rostad maltighet, med inslag av karamell. Aldrig söt och chokladig.
Avslutningen är en tydlig till kraftig torr-rostad beska. Viss syrlighet från rostat korn bör  finnas i smakbilden. Låga halter av fruktestrar.
Ingen diacetyl. Längre lagring kan ge tydliga inslag av starkvin och torkad frukt.

Modern Stout & Porter

Öl i den här stilen är oftast överjästa, men underjästa varianter kan förekomma. Initialt en maltig karamell- och chokladsmak med en tydlig beska i avslutningen.
Både mjukare och mer skarpt brända varianter tillåtna. En viss syrlighet kan anas, men är inte  nödvändig. Fruktestrar överskuggas av malt, beska och brändhet.
Ingen eller lite diacetyl. Tydlig till mycket framträdande humlekaraktär, ofta av amerikanska humlesorter, men alla nobla varianter tillåtna.

Imperial Porter

Öl i den här stilen är oftast underjästa, men  överjästa varianter kan förekomma. Många bryggs runt Östersjön, men det finns även exempel från andra delar av världen. Utvecklas ofta positivt med lagring. Fyllig sötma med maltiga och karamelliga, men ej brända toner. Värmande alkohol med inslag av torkad frukt, sirap och lakrits bör finnas. Milda toner av kaffe och choklad är okej. Ingen till lite diacetyl. Ingen till märkbar smakhumle, samt en balanserad beska.

Imperial Stout

Utvecklas ofta positivt med lagring. En rostad maltig smak, som kan vara både bränd och chokladig balanseras med en bestämd humling. Rostade maltsorter bidrar med smaker såsom kaffe, cappuccino, lakrits, krut, bitter choklad. Beskan kan vara från måttlig och balanserad till mycket hög i mörkare varianter. Den rostade maltens syrlighet och bitterhet bör vara måttligt och skall inte dominera. Humlesmak från låg till tydlig.
Fruktestrar hör även till smakbilden. I lagrade exemplar övergår fruktestrarna mer och mer i konserverade körsbär. Ingen eller endast lite diacetyl.

Belgisk och Fransk Ale

Ljus Belgisk Ale

Bryggs huvudsakligen på pilsner- eller pale alemalt, med wiener- eller münchnermalt för färg, kropp och komplexitet.

Blonde

Blonden är ofta nästan lagerlik i sin renhet, lätt maltsöt och värmande och med återhållsamma fruktestrar och fenoler. Öltypen är en relativt modern komposition för att locka lagerdrickare. Baseras ofta på belgisk pilsnermalt kompletterad med aromatisk malt eller råfrukt, t ex majs eller socker.
Inleder mjukt med en tydlig men inte stor maltighet, som går över i en torrare avslutning. Medium beska. Humlearomen ska vara återhållsam, och kan vara kryddig eller jordig. Bör ha låga nivåer av fruktestrar och av en karamellartad eller honungslik sötma. Får ha försiktiga fenoler. Kan ha en värmande avslutning.

Tripel

Tripel är aristokraten i den ljusa starka belgiska familjen. Den är utsvävande men välbalanserad, tung men inte sötsliskig, ofta värmande men aldrig spritig.

Ljus Stark Belgisk Ale

Ljus stark belgisk ale är en bred grupp. Där ingår både torra, lätta öl och tyngre, sötare varianter. Gemensamt skiljer de sig dock från tripel genom att ha en doft- och smakbild med färre komponenter och att de kan vara söta, vilket tripel aldrig är. Tydliga men inte överväldigande fruktiga estrar och fenoler. Humlesmak får finnas
på låga nivåer. Humlebeskan ska vara låg till medelhög. Mer eller mindre värmande beroende på alkoholstyrka. En viss sötma och spritighet från alkoholen får förekomma, särskilt i starkare exemplar. Toner av lösningsmedel får förekomma på låga nivåer. Får vara antingen torr eller ha en viss restsötma.

Brune

Brune (flamländska: Bruin) kan beskrivas som den lite sötare klosterölsvarianten av trappisternas dubbel. Klosteröl blev en vanlig företeelse efter andra världskriget. Anknytningen till ett kloster, ofta bara en licens att använda namnet, blev de profana bryggeriernas sätt att haka på det ökande intresset för trappistöl. På många
sätt är Brune ett extremt välbalanserat, eller tillrättalagt, öl. Sticker någonting ut eller dominerar är det ingen bra Brune.
Maltigt mjuk. Kan dra åt choklad eller mörk sirap. En Brune får varken vara tung och sockersöt eller utpräglat torr, även om den får ha en lätt torr eftersmak.
Smaken ska vara fruktig och karamellig, får vara lätt kryddig/fenolisk och får ha låga nivåer av smakhumle.
Lätt rostade toner får förekomma. Beskan ska vara låg. Diacetyl/smörkola får inte förekomma.

Dubbel

Öl som skulle kunna klassificeras som dubbel bryggdes redan på medeltiden, men den första moderna dubbeln bryggdes av Westmalle 1856.
Namnet dubbel började användas först efter andra världskriget när trappistölen började nå större publik.
Traditionellt bryggs dubbel huvudsakligen med belgisk pilsnermalt och mörk sirap eller oraffinerat socker. Men det är fullt acceptabelt att också ha med münchnermalt, mörk karamellmalt och andra specialmalter.
En dubbel ska vara smakrik, komplex och maltdominerad, med en torr eftersmak. Maltsötma som drar åt nougat och choklad ska samspela med estrar, alkohol och fenoler, men med tonvikt på maltigheten. Kryddiga fenoler som kan dra åt nejlika samt toner av mandel, russin och torkad frukt får förekomma men inte dominera. En återhållsam beska bör finnas. Viss humlesmak får förekomma. Varken diacetyl/smörkola eller kryddor får förekomma.

Mörk Stark Belgisk Ale

Mörk stark belgisk ale omfattar både fylliga öl med viss restsötma och torrare och stramare, kryddiga varianter. Ölet skall upplevas som ett harmoniskt och balanserat, men kan på samma gång vara väldigt mäktigt.Maltigt chokladig med liknande fruktestrar och fenoler som i doften. Ska vara värmande till mycket värmande, men bör inte
upplevas som spritig. Trappistvarianterna är relativt torra, medan andra varianter kan vara sötare. Beska och humlesmak får finnas, men ska inte vara framträdande. Högre beska är tillåten i varianter med högre FG. Men ofta är det alkoholen snarare än beskan som balanserar maltsötman.

Saison

Saison har sina rötter i vallonskt bondgårdsöl. Öltypen har bevarats av små belgiska bryggerier och bryggs idag i många länder med mikrobryggerikultur. Historiskt skedde bryggningen i slutet av den kalla årstiden. Ölet kryddades ibland med t.ex. koriander, ingefära, stjärnanis eller citrusskal. För att ölet skulle behålla sin
fräschör till skördearbetet humlades det rejält. Saison jäses ofta mycket varmt (över 30 grader) med jäst som ger mycket god utjäsning. I kombination med ett ofta sulfatrikt vatten ger detta ett öl med torr avslutning. Frukt (t.ex. apelsin eller citron) och kryddighet ska dominera och kompletteras av en lätt maltighet. Kryddor får förekomma
men ska inte dominera. Kryddighet kan också komma från peppriga fenoler. Humlesmaken är låg till medium. Beskan ska vara tydlig utan att dominera. Uppfriskande syrlighet. Ingen diacetyl/smörkola.

Biére de Garde

Bière de Garde betyder öl som har hållits lagrad och är den franska versionen av bondgårds-öl. Till skillnad från belgisk saison ligger betoningen här på maltighet och alkohol istället för humle och syrlighet. Bryggningen skedde vanligen i slutet av den kalla årstiden. För att ölet skulle hålla sig till skördearbetet bryggdes det extra starkt. Ofta användes råfrukt. I den franska traditionen varmjäses inte ölet. Man använder lager- eller alejäst som lyfter fram maltigheten. Beroende på hantering kan kommersiella exemplar få källartoner som inte är eftersträvansvärda. Tre färgvariationer finns: blonde (halmgul), ambrée (bärnsten) och brune (brun). En bière de garde skall vara mjuk och kan påminna om ett lageröl. Medium till hög maltsmak med en milt rostad, kola- eller karamellsötma. Maltsmakerna tenderar att öka med mörkare färg.
Låga till medium estrar. Låg till medium beska ger smakbidrag men maltigheten överväger. Låg eller ingen humlesmak men ljusare versioner får ha svagt örtig eller kryddig smak. Avslutningen är torr. Alkohol kan bidra med ytterligare känsla av torrhet i avslutningen men ölet skall inte upplevas som spritigt. Inga fenoler. Ingen diacetyl/smörkola.

Supersaison

Supersaison är en modern variant av den traditionella saisonen. Saisonens nya popularitet har gjort att många småbryggerier har börjat tillverka starkare, kryddigare och fylligare varianter. Supersaison jäses ofta mycket varmt (över 30 grader) med jäst som har mycket goda utjäsningsegenskaper. I kombination med sulfatrikt
vatten ger detta ett öl med torr avslutning.
En estrig fruktighet som bör dra åt citrus eller tropisk frukt och kryddiga fenoler ska dominera, men eventuellt tillsatta kryddor får inte ta överhanden. Fruktigheten ska kompletteras av en lätt maltighet. Humlesmaken ska vara låg till medium. Beskan ska vara tydlig utan att dominera. En törstsläckande syrlighet bör förekomma. Ingen diacetyl/smörkola. Alkoholtoner får förekomma men bör vara värmande snarare än spritiga. Torr avslutning.

Belgiskt och franskt specialöl

I den belgiska traditionen ryms många udda och utsvävande egenarter. Vissa är traditionella men ovanliga. Andra är anpassade inlån från andra ölkulturer. En tredje kategori är öl jästa med ovanliga jäststammar, t ex Brettanomyces. Även andra belgiska och franska ales som inte skall lämnas in i klassen modifierade öl räknas in bland belgiskt och franskt specialöl. Ange i bryggprotokollet om ölet är en klon av en kommersiell förlaga. Ge gärna referenser till öllitteraturen.
Följande, icke fullständiga, lista ger exempel på
belgiskt och franskt specialöl:
•Enkel, svagt trappist, eller klosteröl. Exempel: La Trappe Enkel.
•Stark ale med stor kropp och kryddor. Exempel: La Chouffe, Montagnarde.
•Belgisk scottish strong ale. Exempel: MacChouffe.
•Belgisk IPA. Exempel: XX Bitter, La Chouffe Houblon.
•Belgisk porter/stout: Exempel: Hercule Stout.
•Belgisk imperial stout. Exempel: Struise Black Albert, Alvinne Imperial Stout
•Öl jäst enligt champagnemetoden. Exempel: Deus Brut de Flandres.
•Öl jäst med blandade jästkulturer. Exempel: Orval.

Syrliga öl

Lambik

Traditionell lambik (franska: lambic) är ett spontanjäst öl bryggt som bryggs på kornmalt och 30–40 % omältat vete. Ölet jäses i ett eller flera år. Hembryggare efterliknar ofta spontanjäsning genom att tillsätta flera jäst- och bakteriestammar, normalt en kombination av saccharomyces- och brettanomycesjäst samt mjölksyrabakterier. Dessutom används humle som oxiderats under en längre tid och tappat sin bitterhet men fortfarande har kvar sina antiseptiska egenskaper. Resultatet blir ett syrligt, torrt och komplext öl. Ung lambic är torr och syrlig med toner av äppelcider, grapefrukt eller rabarber. Oxiderad humle ger obetydlig konventionell humlebeska men träiga toner som i kombination med syran kan upplevas som beska. Stalltoner hör till smakbilden. Blir med lagring vinös och moget fruktig. Ättiksyra fårfinnas på förnimbara nivåer men en lambik bör inte upplevas som vinägeraktigt hård sur.

Geuze

Traditionell geuze (franska: gueuze) är en blandning av ett- och fleråriga lambik som får efterjäsa på flaska. Med sin stora kolyra och sitt moussiga vita skum kallas geuze ibland för ölets champagne. Ung geuze är torr och syrlig med toner av äppelcider, grapefrukt eller rabarber. Oxiderad humle ger obetydlig konventionell humlebeskall men träiga toner som i kombination med syran kan upplevas som beska. Stalltoner skall höra till smakbilden. Blir med lagring vinös och moget fruktig. Ättiksyra får finnas på
förnimbara nivåer men en geuze bör inte upplevas som vinägeraktigt sur.

Fruktlambik

Traditionell fruktlambik erhålls genom att låta lambik jäsa en andra gång med tillsats av frukt eller bär. Vanligast är surkörsbär (kriek) eller hallon (frambozen), men andra frukter eller bär förekommer. Fruktdoseringen varierar mellan 150 g/l och 350 g/l beroende på hur koncentrerad frukten är i smaken. Vid inlämning i denna klass skall bryggaren ange vilken frukt som använts. Denna definition beskriver den klassiska syrligare öltypen. Moderna, sötade varianter skall i stället lämnas in i underklassen ”Övrigt klassiskt syrligt öl”. Frukten skall kännas tydligt och harmonisera med syror, trä-, och stalltoner. I äldre exemplar blir fruktsmaken mindre tydlig. Ättiksyra får finnas på förnimbara nivåer, men en fruktlambik bör inte upplevas som vinägeraktigt sur.

Oud Bruin

Domineras av malt och fruktighet. Frukttonerna påminner ofta om plommon, röda vinbär, russin, fikon, dadlar, svarta Oud bruin jäses med en kombination av överjäst och syrabildande bakterier. I vissa fall tillsätts syrakulturen avsiktligt, i andra fall kommer den av flera års lagring i gamla ekfat. Ibland kan Brettanomyces-jäst bidra med stalltoner. För att balansera syran tillsätter man ibland oförjäsbara sockerarter. Detta kan även bidra till en större kropp.Domineras av malt och fruktighet. Frukttonerna påminner ofta om plommon, röda vinbär, russin, fikon, dadlar, svarta körsbär eller katrinplommon. Maltkaraktären påminner ofta om karamell, toffee, mörk sirap
och choklad. Skall ha en märkbar syrlighet som inte får vara påtagligt ättiks- eller vinägersyrlig. Syrligheten tillsammans med sherryaktiga lagringstoner ger ofta en söt-syrlighet i ölet. En viss humlebeska är tillåten, dock skall ingen smak- eller aromhumle finnas. Kan ha en friskt syrlig torr eftersmak som inte får bli astringent.

Berliner Weisse

En lätt och uppfriskande specialitet från Berlin. Serveras ofta med tillsats av söt fruktsirap (mit Schuss), eller blandas med pilsner för balansera den tydliga syran. Bryggs ofta med 50% vetemalt och lika mycket pilsnermalt. Jäses med en kombination av överjäst och mjölksyrabakterier. Napoleons trupper kallade denna öl för
”Champagnen från norr”, på grund av dess livliga och eleganta karaktär. Mjölksyra dominerar. Ofta förekommer en brödig vetesmak. Humlebeskan skall vara mycket låg. Lätta stalltoner från Brettanomyces kan förekomma. Varken humlesmak, diacetyl/smörkola eller DMS.

Övrigt klassiskt syrligt öl

Här lämnas syrligt öl in som saknar definition ovan. Såväl klassiska öltyper som experimentbrygder kan förekomma. På grund av den stora variationen ges ingen typdefinition. Bryggaren skall tydligt ange vilken typ som avses, gärna bifoga en beskrivning av öltypen från öllitteraturen och om möjligt ge kommersiella exempel.
Följande icke fullständiga lista ger exempel på övrigt klassiskt syrligt öl:
•Humlat spontanjäst öl. Exempel: Cantillon Iris.
•Faro – lambik som sötats med mörkt socker inför servering.
•Sötad fruktlambik. Exempel: Lindemans kriek.
•Oud bruin vrucht – oud bruin efterjäst med frukt som körsbär eller hallon.
•Syrlig engelsk stock ale. Exempel: Prize Old Ale.

Specialöl

Fruktöl

Ett öl där man tillsatt frukt, bär eller grönsaker i kok, primär eller sekundärjäsningen, som ger en tydlig men balanserad, frukt eller grönsakskaraktär. Dessa öl skall inte domineras av humle.

Kryddöl

Ett öl där man använder kryddor och/eller örter istället för humle, för att få en tydlig, men balanserad, kryddig/örtig karaktär på ölet.
Kryddningen får inte dominera över ölkaraktären. Om humle används tillsammans med övriga kryddor skall inte humlet få dominera.

Modifierade öl

I denna underklass placeras öl som är svårplacerade på grund av exempelvis blandning av kryddor och frukt samt klassisk öltyp utanför gränserna. Det kan också vara rena experimentbrygder. Öl som kan placeras i en underkategori skall inplaceras där. Specificera på bryggprotokollet vilken öltyp som avses samt information om hur ölet är modifierat. Lämna gärna referens om sådan finns. Udda extraktgivare som t.ex. melass, kandisocker, muscovadosocker, majs, ris osv. betraktas normalt inte som modifiering. Om man inte använt så pass mycket av sin extraktgivare att den tydligt förändrat karaktären av den öltyp man bryggt. I så fall bör man absolut överväga att lämna in sin öl i klass 10C - Modifierade öl. Träinfluerade öl lämnas in i egen klass, se nedan.

Övriga klassiska öltyper

Porter/Stout Special

Det finns en lång tradition med olika tillsatser i porter, t ex melass, lakrits och choklad. Denna klass omfattar alla dem där tillsatserna framträder märkbart, t ex Honey stout, Chocolate stout/porter, Oyster stout m.fl. Även mer experimentella porter med tillsatser av kaffe, olika bär eller ”1700-tals” varianter med rökmalt osv.
finns här. ”Porter/Stout special” kan baseras på vilken som helst av övriga porter och stout i klass 6 och 7.

Rököl, typ Bamberg

Rököl skall ha en tydligt, men balanserad, rökig karaktär i smak och doft. En klassiks tysk rököl är brygd som ett lageröl.
Tydligt rökig smak i balans med lagerölet. Maltsmaken är ofta lätt knäckig med rostade inslag och balanseras av en medelstor beska. Högkvalitetshumle ger en liten men
märkbar smak. Inga fruktestrar, diacetyl/smörkola eller köldgrumling tillåtet.

Rökbock

Rökbock skall ha en tydligt, men balanserad, rökig karaktär i smak och doft. En klassiks rökbock är brygd som ett laeröl.
Tydligt rökig smak i balans med lagerölet. Maltsmaken bör stå i relation till färgen. Mörka dubbelbockfärgade öl får ha ett visst inslag av fruktestrighet och choklad. Vinösa toner med inslag av torkad frukt är vanligt. Diacetyl får inte märkas. Högkvalitetshumle ger en liten men märkbar smak. Köldgrumling är inte tillåtet.

Övrig rököl

Rököl som i förhållande till basölet har en tydligt rökig karaktär men fortfarande är i balans med basölet. Med övriga rököl avses öl som inte är lageröl eller lageröl som är för starka för att lämnas in i rökbocksklassen. Tydligt rökig smak i balans med basölet. Övriga karakteristika skall vara i enlighet med basölet.

Trä och fatlagrade öl

Öl vars karaktär modifierats genom lagring på fat av ek eller annat träslag, eller som lagrats med tillsats av träspån. Ange öltyp samt hur trälagringen gått till (t ex rostade ekspån, stavar av kastanjeträ eller sherryfat). Smak av grundölet kompletterat med trä. Träet kan bidra med vanilj (från vanillin i träet), karamelliserat socker, smörkola, nötter eller bränd mandel (från rostat trä), eller arom av spritdryck eller starkvin som tidigare lagrats med träet. Smakämnena från träet skall inte övertrumfa utan harmonisera med grundölets. En lätt syra kan finnas i bakgrunden.

Gotlandsdricke [Haimbryggt]

Traditionell dricke skall innehålla gotländsk rökmalt (rökt på alved), ene och socker. Från början var dricken spontanjäst, men idag är det vanligast att bakjäst används. Ene kokas även ibland i lakvattnet innan lakning sker. Ene används också som filter under lakningen. Styrkan, färgen, rökigheten och sötman på dricken
kan variera från gård till gård. De rökigaste varianterna återfinns på södra Gotland. En god dricke skall balansera rökigheten, enesmaken och sötman. Humlegivorna är mycket låga. Som riktlinje kan sägas att dom flesta dricker brukar ligga runt 6-7 vol% alkohol och att IBU ligger på knappt 1/3 av OG. Variationerna är dock stora, vilket är orsaken till att detaljerade värden på OG, FG, IBU och färg har utelämnats.

Förklaring till några fackuttryck som används i definitionen

OG eng. original gravity. Vörtens densitet innan jästen tillsätts. OG anges här i gram/liter.
FG eng. final gravity. Ölets densitet efter fullbordad jäsning, lagring och eventuell frysning vilket speglar dess skenbara restextrakt. FG anges här
i gram/liter.
IBU, International Bitter Units – ett sätt att mäta beskan i ölet. IIBU tar inte hänsyn till ölets sötma, alkoholstyrka eller fyllighet vilket gör att två
olika öl med samma beska kan upplevas olika beskt.
°EBC, European Brewing Convention – här en skala för att bestämma
färgen på malt och öl.
Infusionsmäskning är den enklaste formen av mäskning där malten mäskas in med varmt vatten och sedan får vila under 60–90 minuter vid
en och samma temperatur.
Dekoktionsmäskning en klassisk mäskningsmetod där mäskens temperatur höjs en eller flera gånger genom att en del av mäsken tas ut, kokas
under omrörning och återförs. Dekoktionsmäskning praktiseras främst i Tyskland, Tjeckien och Sverige.
Köldgrumling betyder att ölet blir grumligt av proteiner när det kyls ner. Grumlingen försvinner när temperaturen i ölet höjs igen.
Acetaldehyd arom av gröna äpplen (jäsbiprodukt).
Alkohol allmän effekt av etanol och andra högre alkoholer. Värmande smak.
Arom av humleoljor. Aromatiskt. Ej beskt och kärvt.
Astringent/Skalkärvhet känsla av ihopdragning/rynkning av munnen, som att bita i ett druvskal. Ofta association till surhet. Tanniner.
Kommer oftast från kok av dravrester, för lång mäskning, lakning med för mycket vatten, för varmt el hårt vatten.
Bittert, beskt kommer från humle, brunjäst eller skalrester. Smaken känns på tungroten.
Diacetyl/smörigt smör/margarin eller smörkola. Orsakas av för tidigt avbruten jäsning eller av bakterier.
DMS söt, majsliknande arom/smak. Kan bero på malten eller för kort kok el för låg rörlighet i koket, långsam vörtkylning eller i extrema fall bakteriell infektion.
Fenolisk arom och smak av en el flera av följande i kombination: medicin, plast, sprakande elledning, gasbinda, rök, nejlika. Orsakas ofta av vildjäst el bakterier. Kan bero på maltet. Rester av rengöringsmedel kan bidra.
Fruktigt/estrigt påminner om banan, hallon, päron, äpple, jordgubbe eller andra estriga/fruktiga smaker. Accentueras med högre jästtemperaturer och vissa jäststammar
Jästig Antingen jäst i lösning (som ej sedimenterat) eller öl som mognat med bottensats av jäst för länge utan omtappning.
Klorofenolisk uppkommer av en kemisk kombination av klor och mikroorganismer. Undvik klorerat vatten.
Kokta grönsaker/kålliknande aromen och smaken beror ofta på att jäsningen kommit igång för sent och bakterier i vörten tagit över.
Köldgrumling slöjor av protein-, tanninsammansättningar vid låga temperaturer. Påverkar inte smaken. Minskning av proteiner eller tanniner i bryggning eller jäsning minskar effekten.
Ljusskadat Doft av skunk/katt pga exponering av dagsljus. Vissa humlesorter kan ge liknande karaktär.
Lösningsmedel smak och arom som kommer från vissa alkoholer ofta beroende på höga jäsningstemperaturer. Som aceton el thinner.
Metalliskt orsakas av exponering mot metall. Kan även beskrivas som tenn, mynt el blod. Kolla utrustningen.
Oxiderat unken, instängd, gammal. Utvecklas i kontakt med syre allt eftersom ölet åldras. Påskyndas av höga lagringstemperaturer. Smaken
kan bli vinös, som blöt wellpapp, ruttna grönsaker, sherrylik, barnblöjor. Undvik syreexponering vid all pumpning, dekantering, tappning mm
och fyll flaskorna väl. Undvik värme!
Salt grundsmaken salt påminner om bordssalt och uppfattas på sidan av tungan. Kan bero på överdriven vattenbehandling med natriumklorid
(koksalt), kalciumklorid eller magnesiumsulfat (Epsomsalt) mm.
Spannmålsaktig smak av ren säd/spannmål. Viss karaktär är ok i vissa öltyper.
Sur/syrlig skarp, bitter arom, skarp smak. Grundsmak som upplevs på sidan av tungan. Påminner om vinäger eller citron. Associationer till
mjölksyra eller ättiksyra.
Svavel ruttna ägg, tända tändstickor. Biprodukt från vissa jäststammar. Beroende av jäsningstemperatur. Minskar med ålder. Mest uppenbart i
flaskjäst öl.
Söt grundsmak, upplevs på spetsen av tungan.
Övriga klassiska i kategori…
Här avses gamla klassiska öltyper som funnits i decennier men som har fallit lite i glömska.
Dessa öl kanske bara bryggs av ett fåtal bryggerier i världen och dessutom bryggs de sällan av hembryggare. Öl inlämnade i denna kategori ska alltså inte vara experimentvarianter av en känd ölstil, inte heller nya öltyper som håller på att bli populära - dessa ska lämnas in i klass 11C Modifierade öl.

All info på denna sida är hämtad från Svenska Hembryggarföreningens öltypsdefinitioner 2013 (www.sbhf.se).